Jag har haft min panikångest i snart ett och ett halvt år. Hur mycket jag än hatar den känner jag att det är dags att berätta exakt hur känns, exakt var det tar som ondast. Möjligtvis kan det hjälpa någon av er som tror ni har det, eller för er som bara inte förstår exakt vad panikångesten gör. Jag ber redan nu iförväg för att inlägget kan vara lite deppigt och inte riktigt likt det jag postar annars.

Hur som, min panikångest började först med små tryck i bröstet, som bara började komma oftare men som räckte med att jag stannade upp just och tog det lugnt. Först månader senare började jag få små små anfall. Jag kan bara beskriva det som vad jag då trodde var den värsta smärtan i kroppen, för det är egentligen inget som felar i kroppen. Det är huvudet som gör det åt dig, men det känns så fruktansvärt verkligen. Efter ett tag blev det bara värre. Det tog ondare och dom blev längre & längre. Min läkare sa att jag hade en inflammation i revbenen mest troligt, något som kan hända om man böjer sig mycket och kanske lyft. Jag har inte gjort ett endaste lyft den veckan, men det var hans bästa idé på vad det kunde vara. Det var då han ordinerade mig tabletter som får musklerna att slappa av. Det känns lite som att kroppen börjar somna ungefär, men det är varken obehagligt eller gör så man mår illa. När jag har mina värsta attacker använder jag mig av dom ibland, för då släpper inte smärtan i bröstkorgen av sig själv när attacken lugnar ner sig.

Hur som, jag ger mig iväg på sidospår känner jag. I samband med att en nära familjemedlem till mig fick cancer bröt ångesten ut. Och eftersom jag lärt mitt huvud ”det är ångest, träng undan det och tryck ner det” gjorde jag det. Hela tiden. Varje gång det kom skitnyheter tryckte jag ner det. Det hade jag gjort sen jag började få självskadebeteenden. Då var det lättast att göra så, men idag ångrar jag det så sjukligt mycket. Varje gång jag trycker ner det får jag tillbaka det. Som ett brev på posten dyker attacken upp. Som en fiende runt hörnet. Det värsta är att det spelar egentligen ingen roll var jag är, vad jag gör – det kommer när mitt huvud känner att det absolut inte passar.

När jag fick  min absolut största attack hade jag precis bråkat med mina föräldrar. Förbannad som jag var sprang jag upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Då slog det till. Det känns som att någon satte en kniv i mitt hjärta, vred runt och tryckte sönder mina lungor. Hela kroppen tog ont. Jag låg där, hulkandes & gråtandes mellan andetagen. Försökte skrika men hade ingen röst. Först en stund efter kom morsan upp på mitt rum för att kolla till mig. Jag minns inte hur länge det dröjde eller hur det gick till, men kort därefter var jag på akuten. Jag fick morfin och blev hemskickad. Jag glömmer aldrig den kvällen. Jag glömmer aldrig känslan i bröstet över att det kan vara nu jag dör.

Jag har regelbundet haft attacker efter det, men jag har lärt mig att kontrollera dom bättre. Jag vet hur jag bör försöka tänka, även om det inte är det lättaste. Men att bara försöka tänka tanken ”Jag dör inte nu, jag dör inte nu” gör det mycket enklare. Min största attack någonsin efter det var en natt i ett kallt badrum här i Umeå. Det var i september och jag & Annie hade precis haft korridorsfesten. Full, och med en attack påväg tog jag smärtstillande. Mest för att jag inte var klokare än så. Jag skrek, grät, nästan spydde och grät ännu mer – och Annie var med mig hela tiden. Hon satt där, höll min hand, höll om mig och grät med mig.

Trots all skit panikångesten ger mig finns Annie alltid där när det händer. Hon håller om mig, försökte få mig att andas normalt igen och säger att allt kommer bli bra och att hon är där för mig. Jag kan nog inte i ord beskriva hur mycket jag älskar henne för det. Och för allt annat. Hon bara accepterar mig för alla fel jag har. Mina tvångstankar (oerhört vanligt om du har panikångest), mina förstörande ångestattacker och hur jag gråter när det tar ondare än ord kan beskriva. Hon bara är där. Jag känner att hon är anledningen till att mina attacker är lugnare. Hon tar hand om mig som ingen annan människa någonsin gjort innan. Jag känner mig säker med henne.

Tack för det, Annie. Jag älskar dig.